Franska revolutionen 1789-1799






Ludvig XVI – läs merTiden före revolutionen bröt ut ägde adeln och prästerna tillsammans nära hälften av Frankrikes jord och var så gott som helt skattefria. Den övriga befolkningen, som tillhörde det tredje ståndet, fick med sina skatter betala statens utgifter, ämbetsmännens lön, kostnader för de krig som landet förde - och dessutom för det dyrbara hovlivet. Att kritisera den sneda fördelningen var farligt och kunde leda till livstids fängelse. Det mest beryktade fängelset hette  Bastiljen och var ett gammalt medeltidsslott i Paris.  Ludvig XIV:s slösaktiga hovliv och kostsamma krig hade ruinerat landet och hans efterträdare, Ludvig XV, var inte mer sparsam han. När  Ludvig XVI kom till makten hjälpte det därför inte att han ville väl - eftersom han saknade förmåga att driva sin vilja igenom. Under hans första regeringstid deltog Frankrike i Nordamerikanska frihetskriget (1775-1783). Kriget var populärt men kostade landet ofattbara summor. Kungen avsatte inte mindre än 2 miljarder livre till det amerikanska frihetskriget, pengar som skulle ha räckt till mat för 7 miljoner franska medborgare under ett helt år. Kriget gjorde att den franska ekonomin kollapsade. 
Marie Antoinette – läs mer Ludvig hustru, Marie Antoinette slösade också mycket pengar på juveler, hasardspel, klänningar och skor – hon fick med tiden öknamnet fru underskott. Det amerikanska folket vann sin frihet genom kriget, under tiden som den franska befolkningen blev fattigare. Efter flera år av missväxt steg mjölpriserna vilket ledde till brist på bröd som var folkets viktigaste föda. En limpa bröd kostade snart lika mycket som en månadslön. Vintern 1788-89 var den kallaste på över 90 år och kölden i kombination med hungern gjorde folket upproriska. Kravaller bröt ut över hela Frankrike och bagerier plundrades på bröd. Samtidigt var landet på väg in i den så kallade upplysningstiden och författare som Francois Voltaire och Jean-Jacques Rousseau förespråkade "frihet, jämlikhet och individens styre över sitt eget öde". Vetenskapen och förnuftet började ifrågasätta den gamla traditionen om klyftorna mellan fattig och rik.

1789 - Revolutionen startar

Jean-Sylvain Bailly Den 5 maj sammankallade kungen generalständerna till ett möte i Versailles. Det var då 175 år sedan de senast varit samlade. Adeln och prästerna hade cirka 300 representanter var medan det tredje ståndet (folkets talesmän) hade 600. Åsikterna gick starkt isär. Det välmående borgerskapet och en del adelsmän ville ha en konstitutionell monarki. Det högre prästerskapet och flertalet av de övriga adelsmännen vägrade avstå från några av sina privilegier. Det var bara bönderna och arbetarna som var intresserade av sociala reformer. De ville avskaffa ståndsprivilegierna och ansåg att alla skulle betala skatt efter rättvisa grunder. Kungen och hovet ville inte ha några förändringar alls, de önskade bara få hjälp att fylla upp statskassan. Kungen försökte få de högre stånden att börja betala skatt, vilket självklart inte var populärt. Efter sex veckors diskuterande om förhandlings- och röstningsregler, tappade tredje ståndet tålamodet och förklarade sig, den 17 juni, för en nationalförsamling. Två dagar senare beslutade prästerna (med liten majoritet) att förena sig med tredje ståndet.
Den 20 juni lät kungen utan orsak stänga Hôtel des Menus där nationalförsamlingen brukade mötas. Församlingens president, astronomen Jean Sylvain Bailly (1736-1793), flyttade då förhandlingarna till det privatägda Bollhuset istället, där de samma dag högtidligt svor att de inte skulle skiljas förrän de hade utarbetat en fransk grundlag. Detta har gått till historien som eden i Bollhuset.

Jacques Necker – läs mer I början av juli 1789 började kungen dra trupper från landsorten till Versailles, samtidigt som det gick rykten om att han skulle störta nationalförsamlingen. I samma veva avskedade han den populära Jacques Necker (57) och bildade en regering ur hovpartiet med Louis-Auguste le Tonnelier (1730-1807) (baron de Breteuil) som ledare. Befolkningen försvarade sig genom att den 13 juli bilda ett nationalgarde där generalen och markisen La Fayette (32) förde befälet. Han införde trikoloren som bestod av Paris röda och blå färger, tillsammans med kungens, Bourbones, vita. Dagen efter (14 juli) bröt stormen lös, folkmassorna plundrade ett vapenmagasin och gick sedan till anfall mot det hatade fängelset Bastiljen, där även stadens krutlager fanns. Befälhavaren på Bastiljen hette Bernard-René de Launay och han var till slut tvungen att kapitulera, vilket inte hjälpte - han blev ändå misshandlad och skjuten till döds. Under stormningen föddes en tradition – de högg nämligen huvudet av Launay och spetsade det på en pik, som de sedan visade upp för massorna. Som en symbol för segern över förtrycket började män, kvinnor och barn att riva Bastiljen med sina bara händer - sten för sten. Oroligheterna spred sig till provinserna där bönderna gick till anfall mot herrgårdarna. I städerna bildade det revolutionära borgerskapet förvaltningskommittéer och upprättade nationalgarden. Adeln började lämna landet, och en av de första som flydde var kungens egen bror, greven av Artois - senare Charles X (1757-1836). Kungen backade till slut för massornas påtryckningar och den 17 juli återinsatte han Jacques Necker.

La Fayette – läs merDen 27 augusti utfärdade nationalförsamlingen proklamationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna, som fastslog individens omistliga rätt till frihet, rättssäkerhet och egendom, samt rätt att göra uppror mot förtryck. Den ålderdomliga klassindelningen avskaffades, och alla människor skulle ses som jämställda och lika inför lagen. Alla skulle också kunna söka vilka jobb de ville, vilket fram till dess endast varit adeln förunnat. Proklamationen var ett verk av La Fayette med hjälp av det amerikanska sändebudet Jefferson. Kungens makt minskade betydligt efter detta. Revolutionens tecken blev Frihet, jämlikhet och broderskap. Kungen godkände visserligen deklarationen - även om han själv inte var nämnd i den - vilket betydde att nationalförsamlingen i praktiken tagit över makten.

Svälten och rykten om motrevolutionära kupplaner fick tusentals människor, mest fattiga kvinnor, att den 5 oktober i samlad trupp vandra till Versailles (sans-culotternas tåg). Dagen därpå trängde hopen in på slottet och började plundra salarna. Efter att kungen från en balkong lovat följa med tillbaka till Paris slog stämningen om och återtåget blev ett triumftåg för folket. Kungafamiljen fick slå sig ner i Tuilerierna och den 16 oktober flyttade nationalförsamlingen in i slottets ridhus. Både kungafamiljen och nationalförsamlingen var i realiteten Parisarnas fångar.
På förslag av biskopen av Autun Talleryand, bestämde nationalförsamlingen den 2 november att kyrkans gods skulle beslagtas.
Den 22 december godkändes en lag som dock inte var demokratisk. Befolkningen delades upp i "aktiva" och "passiva" medborgare. Bara de "aktiva" - som skulle betala en viss skatt - fick rösträtt (censusrösträtt). Frankrike delades också in i 83 ungefär lika stora departement med geografiskt betingade namn.

1790

Maxilien de Robespierre – läs merDen 19 juni avskaffade nationalförsamlingen det ärftliga adelskapet. De adliga titlarna som markis och greve fick inte längre användas – inte heller de adliga släktnamnen, utan istället skulle de gamla familjenamnen användas.
På basis av det konfiskerade kyrkogodset utfärdades sedlar, assignater, som var en typ av värdepapper på fast egendom, och den 9 juli började godsen att bjudas ut till försäljning. De hade ett värde av cirka 3 miljarder livres.
Den 12 juli trädde en ny kyrkoordning ikraft, vilket innebar att prästerna hädanefter blev statsavlönade ämbetsmän, och måste avlägga ed på författningen, vilket hälften av alla präster och alla biskopar – utom fyra – vägrade göra. De som vägrade avskedades. Påven, Pius VI protesterade mot kyrkoordningen (1791) och bannlyste dem som godtagit den. Nationalförsamlingen ändrade på många saker - men negerslaveriet avskaffades inte utan där hänvisade de till den "okränkbara äganderätten".
Den 14 juli firades årsdagen av Bastiljens stormning, och från den dagen är 14 juli Frankrikes nationaldag. Kungen hävdade flera gånger att han godtagit revolutionens idéer. Det var dock bara en skenmanöver - han var mycket religiös och retade sig på den nya kyrkoordningen. I hemlighet höll han kontakt med folk i utlandet och han tänkte fly så fort han fick tillfälle.
I september återvände Necker till sin post.
Georges Jacques Danton – läs merAdvokaten Maximilien de Robespierre talade ofta inför församlingen och i Jakobinklubben där han var ledare. Han krävde ökad frihet för pressen, som länge tystats ner av den gamla regimen. I spetsen för pressfriheten gick tidningen L´ami du peuple (Folkets vän) som startats av före detta läkaren Jean Paul Marat, som föraktade hovets utsvävningar och attackerade dem i sin tidning och där han även hetsade befolkningen att göra något åt orättvisorna i samhället. Marat var med i Cordelierklubben som låg i distriktet Cordelier och som leddes av advokaterna Georges Jacques Danton och Camille Desmoulins (1760-1794).

1791

I början av året bröt omfattande strejker ut, särskilt bland byggnadsarbetarna. Nationalförsamlingen beslutade om hårda bestraffningar för kollektiva försök att pressa arbetsgivarna till löneförhöjningar.
Detta år bildades Feuillantklubben som leddes av kungatrogna före detta jakobiner som La Fayette och Jean Sylvain Bailly.

Axel von Fersen – läs mer Natten till den 21 juni försökte kungafamiljen fly, bland annat med hjälp av svensken Axel von Fersen (36). Planen var att få kungaparet över gränsen så de kunde söka skydd hos kungatrogna trupper. Den utklädda kungen upptäcktes dock i Varennes och familjen fördes tillbaka till Paris. Nationalförsamlingen såg kungen som en förrädare och avsatte honom, fast beslutets togs tillbaka i september av fruktan för utländsk inblandning. Händelsen fick stora politiska följder, och en "öppet republikansk rörelse" bildades. Fram till kungens flykt hade till och med Robespierre och Danton varit anhängare av kungadömet. Ännu flera adelsmän flydde från Frankrike, inklusive kungens äldsta bror, Ludvig (XVIII) (1755-1824).
Den 3 september trädde den nya franska författningen i kraft som gjorde Frankrike till en konstitutionell monarki där borgerskapet genom censusrösträtt hade försäkrat sig om makten. Kungen fick suspensivt veto (han kunde neka att godkänna ett beslut "för viss tid").
Den 14 september gick kungen ed på författningen och förklarade därefter revolutionen för avslutad.
Den 30 september upplöstes nationalförsamlingen och den 1 oktober sammanträdde den med censussystemets valda lagstiftande församlingen. Efter förslag från Robespierre skulle inga medlemmar från nationalförsamlingen kunna väljas till den nya församlingen, vilket fick till följd att de tappade all makt. Den nya församlingen beslutade att ta ifrån de edsvägrande prästerna deras medborgerliga rättigheter. Kungen lade sitt veto mot detta. Han hade hittills favoriserat de präster som inte avlagt eden.

1792

Jean Paul Marat – läs mer Den 9 februari beslutade den lagstiftande församlingen att förstatliga de gods som ägdes av landsflyktiga adelsmän.
I mars bildades en girondistförening av general Charles François Dumouriez (1739-1823) och den före detta fabrikören Jean Marie Roland de la Platiere (1734-1793). Rolands hustru, Manon Jeanne Philipon (1754-1793) kallades för madame Roland och hade stort inflytande inom Gironden.
Den 20 april förklarade den lagstiftande församlingen krig mot Österrike, eftersom de var rädda för att de kungliga familjemedlemmarna som flytt landet skulle göra väpnad kontrarevolution. Robespierre var emot förslaget eftersom han trodde att Österrike skulle vinna kriget. Han blev dock nedröstad. Österrike styrdes av Marie Antoinettes familj. Vann Österrike skulle kungen återinsättas på tronen. Den lagstiftande församlingen misstänkte att Marie Antoinette hjälpte Österrike genom att hon avslöjade de franska trupprörelserna i de brev hon sände till sin familj. Kungaparet låtsades dock hela tiden vara anhängare till revolutionen.
Giljotinen infördes som officiellt avrättningsredskap och användes första gången den 25 april på stråtrövaren Jacques Nicolas Pelletier.
Preussen, under ledning av Karl Wilhelm Ferdinand - hertig av Brunswick-Luneburg (1735-1806) ställde sig på Österrikes sida och i juli anslöt sig även kungariket Sardinien till Frankrikes fiender. I samma månad (25 juli) publicerade tidningarna ett manifest från hertigen av Brunswick-Luneburg där han hotade med att lägga Paris i ruiner om kungaparet på något sätt skadades. Hotet gav inte alls det väntade resultatet – tvärt om.

Den 13 juni lät kungen girondistföreningen falla på grund av deras krav om landsförvisning av alla edsvägrande präster. Kungen bildade en regering med medlemmar från feuillantklubben istället. Regeringsskiftet ledde till nya oroligheter i Paris och den 20 juni förekom nya upplopp i Paris då tusentals beväpnade arbetare från förstäderna demonstrerade utanför Tuilerierna. Några lyckades tränga sig in i slottet där de tvingade kungen att sätta på sig en röd jakobinmössa. Feuillantregeringen tvingades avgå och den lagstiftande församlingen bildade en tolvmannakommitté, som i praktiken hade makten, och där Robespierre snart blev ledare. Robespierre hade vid det här laget blivit en härdad man och han ville se mera blod flyta. Dessutom återinförde censuren igen, den som han för en tid sedan krävt att få avskaffad.
Frankrikes militära beredskap var eländig och efter adelns massflykt från landet fanns det inte så många befäl kvar, det var ju adeln som fram till denna tidpunkt haft ensamrätt om befälsposterna. Den 11 juli förklarade den lagstiftande församlingen "fäderneslandet i fara" och mobiliserade en armé av frivilliga. Patriotismen svepte som en våg över Frankrike, och tiotusentals anmälde sig till värvningsbyråerna. Till exempel så försökte en ung parisisk skådespelerska, Rose Lacombe, bilda en kvinnobrigad, Claude Joseph Rouget de Lisle – skrev marseljäsenoch i Strasbourg skrev en ung officer, Claude Joseph Rouget de Lisle (1760-1836), en kampsång till Rhenarmén. Sången blev känd under namnet Marseljäsen eftersom en avdelning frivilliga från Marseilles sjöng den när de var på väg till Paris. Den är idag Frankrikes nationalsång.

Manifestet i tidningarna (25 juli) tolkades som bevis för att kungen hade hemliga förbindelser med fienderna och den 10 augusti stormades rådhuset och en ny revolutionär stadsförvaltning tillsattes, kommunen (la commune). Därefter marscherade de beväpnade medborgarna mot Tuilerierna. Kungen sökte skydd hos den lagstiftande församlingen. Det kungliga gardet försvarade tappert slottet och upphörde med eldgivningen på kungens order, varefter de massakrerades av den fanatiska folkhopen. Den lagstiftande församlingen avsatte kungen och utsåg en provisorisk regering under ledning av Danton. Kungafamiljen spärrades in på Luxembourgslottet men flyttades av Pariskommunen till det mindre bekväma Le Temple. Kungen kallades hädanefter för medborgare Capet. Den franska republiken var född. Giljotinen invigdes med de personer från kungens garde som överlevde attacken. Gatan hade segrat och revolutionen gled borgerskapet ur händerna. Underklassen tog makten, och massarresteringarna fyllde fängelserna. Marat krävde i sin tidning att man utan barmhärtighet skulle "göra upp" med alla aristokrater och kontrarevolutionärer. Robespierre, som hittills varit motståndare till dödsstraffet, ändrade sig nu. Han och hans jakobiner kämpade mot den moderata gruppen, girondisterna, om kontrollen över regeringsmakten.
I augusti avskaffades censussystemet och allmän rösträtt infördes istället (gällde dock inte kvinnor och tjänstefolk) och den 21 september sammanträdde nationalkonventet som enhälligt utropade Frankrike till republik och därmed var monarkin avskaffad. Titlarna för alla franska män och kvinnor blev nu "medborgare" (citoyen) och "medborgarinna" (citoyenne).

En typisk sans-culotte – målad av Louis-Léopold Boilly (176-1845)Robespierre koncentrerade sig på den "inre krisen", medan Danton uppmuntrade både gamla och unga män att förena sig med armén vid gränsen. När Österrikes armé ryckte närmare begav sig många parisare till fronten och lämnade staden utan försvar. Kvar i fängelserna i Paris satt många politiska fångar, och Marat uppmanade medborgarna att storma fängelset och döda alla fångar.
Första veckan i september 1792 nåddes man av nyheterna att Preussarna tagit staden Verdun. Panik bröt ut i Paris och sans-culotterna bröt sig in i fängelset där präster, adelsmän och politiska fångar satt. De höll korta skenrättegångar som oftast slutade med avrättning. Kvinnor våldtogs, präster slets i stycken och aristokraterna hackades i bitar. På några dagar dödades 1600 personer. Detta har gått till historien under namnet septembermassakern.
I december ställdes kungen inför nationalkonventet anklagad för "förbindelser med de landsflyktiga och Frankrikes fiender". Försvaret sköttes av tre framstående jurister som opponerade sig mot konventets rätt att ställa kungen inför rätta eftersom denne var "fri från ansvar".
Lagstiftningsarbetet fortsatte opåverkade av inte och yttre stridigheter. Gratis – men ej obligatorisk folkskola utan religionsundervisning infördes för 6-10 åringar, och en äktenskapslag gjorde det möjligt att ta ut skilsmässa på grund av "djup och varaktig söndring".

1793

Louis-CharlesDen 15 januari förklarade nationalkonventet Ludvig XVI skyldig till landsförräderi och dagen därpå dömdes han till döden med 361 röster mot 360. Girondisterna ansåg att kungen skulle få leva, medan de andra ville se honom död. Kungen avrättades den 21 januari. Avrättningen ledde till oroligheter i hela landet. De landsflyktiga fransmännen utropade kungens son, den åttaåriga Louis Charles av Bourbon, till ny regent med namn Ludvig XVII. Han dog emellertid i fängelset två år senare, bara tio år gammal.
Efter kungens död var revolutionärerna segerrusiga, medan Girondisterna ville dämpa det ökade våldsbrotten eftersom de var rädda för ett inbördeskrig. Marat slog tillbaka mot girondisterna med ursinniga angrepp i sin tidning. Han namngav flera personer som han trodde konspirerade mot revolutionen.
Den 10 mars beslutade nationalkonventet att ta till drastiska metoder för att säkra makten – de införde revolutionsdomstolen vars beslut inte kundes överklagas. Den 28 mars förklarades de landsflyktiga fransmännen "medborgerligt döda" och deras efterlämnade egendomar beslagtogs.
10 maj flyttade nationalkonventet från ridhuset vid Tuilerierna till slottets teater. Motsättningarna mellan girondisterna och jakobinerna, också kallade "Berget", hade vid den här tiden utvecklats till en kamp på liv och död. Berget hetsade Paris underklass och den 2 juni omringade de tillsammans med Paris nationalgarde Tuilerierna, varefter Robespierre och hans anhängare genom hotelser fick konventet att besluta om arrestering av 31 girondistledare. Landsbygden, som girondisterna representerade, blev ursinniga på jakobinernas allt större brutalitet, och krävde att blodbadet skulle stoppas. De svarade med ett inbördeskrig (det federalistiska upproret), och snart hade tre fjärdedelar av Frankrike gripit till vapen mot diktaturen i Paris. Motståndet koncentrerades till städerna Caen, Toulon, Lyon och Marseilles.
Charlotte Corday mördade MaratDen 13 juli blev Marat knivhuggen till döds i sitt badkar av Charlotte Corday (1768-1793) som ville hämnas girondisterna. Marat som kallats för "Folkets vän" blev efter sin död en martyr och bland annat målade konstnären Jacques-Louis David en tavla av honom där han sitter mördad i badkaret.
Den 24 juli tog Robespierre ledningen i välfärdsutskottet sedan Danton lämnat posten sexton dagar tidigare. Därmed började skräckväldet.
Den 23 augusti antog nationalkonventet en lag om allmän värnplikt som blev en stor framgång och inom kort sändes 14 arméer ut i fält.
Den 5 september kungjorde konventet att de var för terror som maktmedel och tolv dagar senare godkändes en lag mot "misstänkta" och som gjorde det möjligt att avrätta alla för regimen misshagliga personer. Ett våldsamt förtryck började och polisspioner spreds över landet. Alla som misstänktes för kontrarevolutionär verksamhet fängslades, ställdes inför revolutionstribunalen och avrättades. Man ville skrämma folket till lydnad. Minsta misstanke kunde skicka folk till giljotinen, det räckte med att någon av misstag sa "madame" istället för "medborgare" så kunde de bli avrättade, eller om de klagade på det höga brödpriset, eller sa något positivt om den störtade monarkin. Folk angav sina grannar och hysterin var total. Marie Antoinette – läs mer
Den 15 oktober ställdes Marie Antoinette inför rätta – anklagad för högförräderi och för att ha tömt statskassan. En ny punkt lades också till, hon anklagades för incest med sin egen son! Hon fick försvara sig själv, men hon dömdes naturligtvis till döden även hon och avrättades den 16 oktober 1793.
31 oktober avrättades girondistledarna Jacques Pierre Brissot (39) och Pierre Victurnien Vergniaud (40). Allmänne åklagaren Antoine Quentin Fouquier-Tinville (1746-1795) anklagade alla som kunde tänkas opponera sig och dödsdomarna avkunnades på löpande band, bland annat avrättades astronomen Jean Sylvain Bailly (57), madame Roland (39) och grevinnan madame du Barry (50).
Kyrkan angreps hårt och "avkristning" föreslogs eftersom de ansåg att roten till alla problem var prästerna och deras religion. Gator som blivit uppkallade efter helgon fick nya namn, religiösa bilder förstördes och ersattes av bilder på Marat, som blivit deras nya "helgon". Statyer krossades och kyrkans skatter beslagtogs. Även den kristna kalendern byttes ut då revolutionskalendern infördes som började sin räkning från 22 september 1792 - då monarkin störtades. Man startade med år 1 och månaderna fick namn efter den årstid de inföll. Månaderna delades också upp i tre veckor med 10 dagar i varje vecka.
Napoleon BonaparteTerrorn spred sig över Frankrike, och i staden Lyon, där kontrarevolutionärerna vunnit mark, lät "kommittén för offentlig säkerhet" på ett grymt sätt avrätta hundratals rebeller. De fördes ut på ett fält där de mejades ner i grupp. Regionen Nantes i västra Frankrike blev också ett kontrarevolutionärt fäste, och där bands präster och rebeller ihop och placerades på båtar, som sedan sänktes. Upp till 100.000 personer dödades, bara i Nantes. I Paris användes giljotinen allt oftare. Napoleon Bonaparte började vinna mark för Frankrikes räkning.

1794

I början av 1794 stod Robespierre på toppen av sin karriär och den 5 februari höll han ett tal där han redogjorde för sin filosofi: terror utan dygd är förödande, men dygd utan terror är kraftlöst. Han började krossa sina rivaler, den 24 mars avrättades pariskommunens ledare, Jacques Hébert (36) och den 13 april Pierre Gaspard Chaumette (30) eftersom de krävde långtgående sociala reformer.
Den 5 april avrättades även Danton (34) och Camille Desmoulins (34) eftersom de tyckte att revolutionen var på väg åt fel håll och ansåg att det var dags att sätta stopp för terrorn - vilket Robespierre såg som ett förräderi.
Övriga offer var bland annat landets största kemist Antoine-Laurent de Lavoisier (50) som avrättades den 8 maj och två dagar senare även Ludvig XVI:s syster Élisabeth (30).
Den 8 juni 1794 stod giljotinen dock oanvänd eftersom Robespierre hade utlyst en ny religiös helg högsta väsendets högtid – förnuftets gudinna (l'Être suprême) eftersom han trodde att folket behövde en gud, och på den storslagna festen uppträdde Robespierre som en slags överstepräst för den nya kulten. Folk började tro att han hade förlorat förståndet.

Den 10 juni beslutades om en ny "terrorlag". Giljotinen lämnades över helt till revolutionstribunalens godtycke och varje form av kritik mot regimen straffades med döden, och därmed inleddes en ännu blodigare fas - den stora terrorn. Dödsstraff blev den enda typen av straff för förbrytelser. "Vanlig" rättspraxis avskaffades helt – domstolarna behövde varken höra på vittnen, försvar eller bevis utan det räckte om domarna "kände på sig" att den anklagade var skyldig. Resultatet blev en kolossal ökning av antal avrättningar och veckan efter den 10 juni hade fler folk giljotinerats än under hela det föregående året.
avrättning via giljotinUnder sommaren ökade avrättningarna till uppåt 800 i månaden - enbart i Paris - och i slutet ännu mer. Giljotinen jobbade oavbrutet. Varje dag körde de beryktade kärrorna med dödsdömda till giljotinen på Place de la Revolution - idag heter platsen Place de la Concorde.
Alla runt omkring Robespierre fruktade för sina liv och i juli bildades en sammansvärjning mot honom. Under ett dramatiskt möte den 27 juli beslutade konventet att de skulle arrestera honom vilket skedde med en gång. Dagen efter avrättades Robespierre i giljotinen tillsammans med 21 av sina partivänner, och två dagar senare avrättades ytterligare 71. Konventet tog därefter makten och upplöste välfärdsutskottet och revolutionstribunalerna. Den gamla ordningen inom kyrkan återinfördes igen. En borgerlig reaktion uppstod och skräckväldets värsta bödlar, bl.a. Carrier och Fouquier-Tinville avrättades.
I november stängdes jakobinklubben i Paris, eftersom i stort sett alla medlemmarna av klubben blivit avrättade. I december fick girondisterna vara med i konventet igen. Runt om i landet började en slags "motterror", massorna stormade fängelserna och lynchade de arresterade jakobinerna. Konventet gjorde en uppgörelse med upprorsledarna i Vendée, François Athanase de Charette de la Contrie (1763-1796) och Jean-Nicolas Stofflet (1751-1796) som mot en rundlig summa la ner vapnen.

1795

Ludvig XVIIIDen 1 april och 20 maj ägde våldsamma hungerdemonstrationer rum i Paris där nöden blev allt större. Vid båda tillfällena försökte folket storma konventet men slogs tillbaka av nationalgardet. De sista resterna av "Berget" utplånades och kungens åklagare, Barère och många andra radikaler deporterades till straffkolonin Djävulsön utanför Franska Guyana. Den rojalistiska agitationen blommade upp på nytt och många adelsmän återvände till Frankrike.
8 juni blev det känt att tronföljaren, den 10-åriga Ludvig XVII, dött i fängelset. Riktigheten i påståendet har ifrågasatts både av dåtiden och eftervärlden. Ludvig XVI:s bror, den landsflyktige greven av Provence, lät utropa sig till Frankrikes nya kung med namn Ludvig XVIII, men han regerade dock inte förrän 1814, efter att Napoleon störtats.
I juli landsatte brittiska örlogsfartyg en kår av franska landsflyktiga i Bretagne, vilket fick till följd att Charette och Stofflet på nytt gjorde revolt i departementet Vendée. Den franska generalen Louis Lazare Hoche (1768-1797) besegrade landstigningsstyrkan under dagarna 16-21 juli och cirka 700 tillfångatagna landsflyktingar avrättades. Som hämnd för detta lät därför Charette avrätta 1000 republikanska fångar.
5-6 oktober bröt ett rojalistisk uppror ut i Paris. Upproret slogs dock ner fort av general Napoleon Bonaparte.

1796
I mars fick general Hoche kontroll över rojalisterna i Vendée. Stofflet och Charette tillfångatogs och sköts, men i övrigt behandlades upprorsmakarna milt.
På initiativ av medlemmen av direktoriet, Paul Barras, gifte sig Napoleon Bonaparte den 9 mars med den 33-åriga änkan Joséphine Beauharnais som var änka efter en giljotinerad general.
I juni avslöjades en kommunistisk sammansvärjning med Gracchus Babeuf som ledare och han avrättades. Babeuf ville avskaffa den privata äganderätten och införa arbetsplikt och ekonomisk jämlikhet.

Historiker är oense om när revolutionen egentligen tog slut. En del anser att det var när Napoleon Bonaparte tog makten i november 1799, medan andra hävdar att den levde kvar en bra bit in på 1800-talet och ännu längre.

<< Tillbaka till indexsidan




Källor: 
När hände vad? - Världshistorisk uppslagsbok 1500-1977
Historia för folkskolan - Norstedts bokförlag





Inlagd 2006-02-28 | Uppdaterad 2006-03-20