Häxprocesser i Europa och Sverige






Europa
Häxprocesser var utfrågningar och slutligen avrättningar av personer - mestadels kvinnor - som blivit anklagade för att vara trolldomskunniga. På 1230-talet hölls, såvitt man vet, den första häxprocessen i Trier i Tyskland. Där anklagades några personer för att ha förvandlat sig till paddor och på så vis deltagit i åtskilliga tillställningar. Det är dock ovisst om de blev avrättade eller inte.

Den första säkert kända häxbränningen ägde rum 1275, i Toulouse i Frankrike där en 60-årig kvinna avrättades genom att brännas på bål, anklagad för att ha drivit otukt med satan. Under inkvisitionens skräckvälde blev beskyllningar för häxeri ett vanligt sätt att bli av med kättare, vilka annars var svåra att döma. När påven Gregorius IX (1155-1241) år 1233 utfärdade en bulla där han förklarade häxförföljelserna för Gudi behagliga gärningar, ökades upphetsningen och än värre blev de genom nya bullor som kom 1317 och 1327. I rättegången mot de sista tempelherrarna, i början av 1300-talet, tjänade beskyllningen för häxeri som en förevändning att skicka dem på bålet och konfiskera deras egendomar. Det var dock mindre vanligt att det var män som avrättades. En kvinna som blev riktigt känd för eftervärlden var Jeanne d'Arc (1412-1431) som brändes på bål nitton år gammal. Hon är nu Frankrikes nationalhjälte och den romersk-katolska kyrkans helgon.

Malleus MaleficarumDet var emellertid först längre fram, ungefär när reformationen startade, som häxförföljelserna riktigt satte fart. Den 5 december 1484 utfärdade den vidskeplige påven Innocentius VIII (1432-1492) en bulla som fördömde ett påstått utbrott av häxeri. Därefter gav han dominikanermunkarna och "häxexperterna" Jakob Sprenger (ca. 1437-1494) och Heinrich Kramer (ca. 1430-1505) i uppdrag att utrota häxorna i Tyskland. De skrev ihop en instruktionsbok för häxjakt som kom ut 1487 och kallas för Häxhammaren på svenska, och Malleus Maleficarum på latin (se bild). Skriften är uppdelad i tre volymer där de två första beskriver problemet och den tredje hur man skall lösa det. Där står bland annat att häxeri är det högsta av alla statsförbrytelser och därmed är tortyr tillåten - och rent av varmt rekommenderad. Alla får dessutom vittna mot en häxa, även inom samma familj och även dödsfiender. Med boken som vägledning bedrevs häxförföljelserna därefter systematiskt. Som exempel kan nämnas kättardomaren, Balthasar Voss i Fulda, Tyskland, som på 19 år lät bränna 700 häxor och trollkarlar. Den franska katolska prästen och häxjägaren Nicholas Remy (1534-1600), mer känd som Remigius, lät mellan åren 1581-1591 avrätta mer än 900 personer anklagade för häxeri. Det påstås att Remigius till slut själv blev utnämnd som häxmästare och bränd.

I stiftet Würzburg, Tyskland, brändes 1627-1629 över 200 häxor och i Strasbourg, Frankrike, 1615-1635 inte mindre än 5,000. Även i Schweiz, England, Skottland, Frankrike och Spanien flammade bålen och tusentals offer krävdes även där. Tron på häxor var så djupt rotad att det gick århundraden utan att någon började ifrågasätta den. Det sista häxbålet i Tyskland tändes 1749, då en nunna från ett kloster i närheten av Würzburg brändes. Trettiotre år senare (1782) skedde en häxavrättning i Glarus (Schweiz) som anses ha varit den sista.

Sverige
Karl XI – klicka för mer infoI Sverige fick häxjakten riktig fart först under 1670-1680 talet då Karl XI var Sveriges kung. Därmed inte sagt att det var regeringen som bedrev häxjakten. I Sverige skedde dock häxavrättningarna med lika hänsynslös grymhet som i andra länder. Det hela började med att elvaåriga Gertrud Svensdotter i Lillhärdal i Dalarna, blev anklagad för att kunna gå på vattnet därför att djävulen smörjt hennes fötter med en magisk salva. Hon blev därefter förhörd under lång tid av den enögde prästen Lars Elvius (1624-1696). Efter många och långa förhör angav Gertrud, i september 1668, nitton personer varav åtta vuxna, för Blåkullafärd. Hon dömdes även själv till döden, men hon fick också veta att hon kunde få fortsätta leva om hon fortsatte att peka ut andra. Vem som helst kunde bli utpekad som häxa, det räckte med att ett barn hittade på historier om att ha blivit bortförd till Blåkulla för att någon vuxen skulle bli dömd till döden. De vuxna tog barnens vittnesmål på blodigt allvar eftersom de menade att ett barn inte kunde hitta på såna otroliga historier som dom berättade utan att de måste ha varit med om dem. Många småpojkar vandrade också runt i socknarna och utgav sig för att vara så kallade visgossar. De sa sig ha en förmåga att peka ut häxor, vilket dom fick betalt för att göra.

Lorentz Creutz – läs mer Om de som blivit anklagade för att vara häxor bekände fick de syndernas förlåtelse och kom till himlen efter döden. På den tiden trodde man verkligen på ett liv efter döden och på himmel och helvete. Därför var det nog så att om de i en lång tid blivit torterade för att erkänna - och de troligtvis förstod att de skulle avrättas, så var det ju bättre att erkänna (även fast de inte gjort något) och komma till himlen, än att neka och komma till helvetet. Tortyr sågs därför som en "hjälp" till häxorna så att de kunde bekänna och rädda sig själva från helvetet. De som bekände fick dock ofta följdfrågan: "Men vem var det som lärde dig resa till blåkulla?" - så då var de ju tvungna att i sin tur peka ut någon, vilket gjorde att fler och fler blev indragna i processen. Gertrud Svensdotter, tillsammans med Anna Olsdotter, angav Märit Jonsdotter (StorMärit) som Gertruds fars tänkte gifta sig med. Märit fick snart hela bygden - inklusive sina egna syskon och föräldrar - emot sig. Men eftersom hon nekade - och man enligt lag inte fick avrätta en person som inte erkänt sig skyldig - klarade hon sig, denna gång. Hon blev dock avrättad senare, fortfarande utan att ha bekänt sig skyldig till trolldom. Man var dock rädd för att avrätta personer som inte bekänt därför att då trodde man att de skulle komma tillbaka som en osalig ande och spöka.

Carl Gustav Wrangel – läs mer1669 skedde en massavrättning i Mora där 15 vuxna avrättades och 36 barn pryglades. Två dagar senare fortsatte massavrättningarna i Älvdalen. En kunglig trolldomskommission tillsattes därför 1669 under ledning av Lorentz Creutz (54). Med i kommissionen var Carl Gustav Wrangel (56), Magnus Gabriel De la Gardie (47) och Per Brahe (67). Eftersom man inte kunde komma överens om hur man skulle gå tillväga, bestämde man sig för att avrätta "lagom många", men ju fler avrättningar som inträffade desto mer spred sig emellertid häxpaniken och den fortsatte att sprida sig över Norrland. Då den här kommissionen inte kunde stoppa häxpaniken tillsattes tre år senare (1672) en ny kunglig trolldomskommission under ledning av Gustaf Rosenhane (1619-1684).

Laurentius Christopheri Hornaeus (född Lars Kristofferson) (1645-1719) hette en fanatisk präst i Torsåker pastorat i Härnösands stift. Till pastoratet hör socknarna Torsåker, Dal och Ytterlännäs. Horneus skaffade så kallade "visgossar", som påstods kunna se djävulens märke i pannan på de skyldiga och de brukade stå utanför kyrkan och peka ut häxor. Den 1 juni 1675 höll Horneus en straffpredikan i Torsåkers kyrka. De dömda, 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar, som visgossarna pekat ut , fördes in i kyrkan där de fick ta emot nattvarden. De visste ännu inte om att de skulle dö. De som fördes in i kyrkan trodde kanske att om de nekade så skulle de friges eftersom man inte brukade avrätta personer om de inte erkänt sig skyldiga till något brott. När det gick upp för dem att de skulle bli en massavrättning blev de givetvis panik, men deras släktingar höll "spetsgård", det vill säga de omringade dem med högafflar och dynggrepar så att de inte kunde fly – eller att några av deras släktingar skulle försöka rädda dem. De flesta av släktingarna gjorde dock inget för att rädda dem.
Efter gudstjänsten fördes alla till "Bålberget" som ligger mitt i pastoratet, en halvmil från alla tre kyrkorna. Där halshöggs de en efter en och brändes sedan på bål. Detta är den värsta och största massavrättningen i fredstid som inträffat i Sverige. En femtedel av kvinnorna i Torsåker avrättades. Avrättningarna var dock ett byråkratiskt misstag eftersom kungliga trolldomskomissionens president, Carl Sparre (1627-1699) skulle godkänna alla avrättningar som gjordes - och detta hade inte blivit gjort i det här fallet. Sparre lär ha blivit minst sagt rasande och ställde in komissionens verksamhet på obestämd tid – vilket troligen räddade livet på många "häxor".

År 1676 hade häxprocesserna nått ner till Stockholm med hjälp av "Gävlepojken" som fått sin egen mor avrättad och därför sändes ner till släktingar i Stockholm. Han började ange häxor, och hans "kunskap" att kunna peka ut häxor spred sig. Hovrätten dränktes snart i häxerimål och de vände sig till den unga kungen, Karl XI (21) för att få hjälp. Kungen hade dock inte tid att bry sig om häxorna utan hade nog med de krig han förde. I Stockholm avrättades och brändes den 1 juni 1676 bland annat Anna Månsdotter, Britta Sippel och hennes syster Anna Sippel som blivit anklagade av Brittas sexåriga dotter.
Det fanns även kvinnor som angav sig själva. Förr i tiden var det nämligen dödssynd att begå självmord och gjorde man det kom man varken till himlen eller blev begravd i vigd gjord. Men om man blev avrättad fick man före avrättningen syndernas förlåtelse och kunde därför begravas på kyrkogården i vigd jord. Två som angav sig själva var Margareta Mathsdotter och pigan Maria Göransdotter. De var dock tvungna att ange någon person som de hade "lärt" sig häxkonsten av. De angav därför Anna Lärkan Persdotter. Anna nekade dock ihärdigt och men dömdes ändå till döden. Den enda som sägs ha blivit levande bränd var en kvinna som kallades Rumpare-Malin (Malin Matsdotter). Hon hade blivit angiven av sina egna döttrar som vittnat mot henne. Rumpare-Malin nekade ända in i det sista och på grund av sin envishet brändes hon, den 15 augusti 1676, levande till döds. För att förkorta lidandet hängdes en påse krut runt halsen på henne.

Urban Hjärne – läs merTvivlet började dock växa inom trolldomskommissionen där vissa var emot dödsdomar och andra för. Bland annat började Urban Hjärne och Anders Stiernhöök (1634-1686) med flera tvivla på barnens berättelser och så småningom fick de flera med sig. När så den femtonåriga pigan Annika Thomsdotter erkände att hon bara hittat på allt, stoppade häxpaniken nästan med en gång. Hon berättade att även Kerstin Jönsdotter, Myrapigorna och Lisbeth Karlsdotter också bara hittat på allt. Fler och fler barn medgav efterhand att de ljugit. Straffet för flera av dem blev döden. Den så kallade "Gävlepojken" hängdes på hötorget, 13 år gammal. Lisbet Karlsdotter, som angett så många kvinnor som blivit avrättade, blev själv halshuggen den 20 december 1676 tillsammans med "Myrapigorna". Femtonåriga Annika Persdotter, som angett både sin mor och moster, som redan blivit avrättade, blev dömd till att bli piskad 192 slag - vilket hon dog av.
Över 300 människor i Sverige föll offer för häxjakterna, och den sista som avrättades i Sverige var en 80-årig gumma, Anna Ersdotter, som halshöggs och brändes den 15 juni 1704. År 1757 blev några kvinnor i Dalarna anklagade för trolldom och under tortyr erkände de sig skyldiga, men efter en granskning av fallet frikändes de till slut och fick dessutom skadestånd. Dödsstraff för trolldom togs bort ur lagboken av Gustav III år 1779.

<< Tillbaka till indexsidan




Källor: 
Häxornas tid - tv-serie med Jan Guillou
Häxornas försvarare - Jan Guillou





Inlagd 2006-01-18 | Uppdaterad 2006-12-04