Brott och straff i gångna tider






handbojorFörr i tiden fanns det egentligen bara tre sorters bestraffningar – böter, dödsstraff och skamstraff. Man kunde också förklaras fredlös eller landsförvisas. Kyrkan kunde också döma till bannlysning eller botgöring, till exempel en lång pilgrimsfärd. 
Någon villkorlig dom fanns dock inte utan begick man ett brott och åkte fast blev man straffad, punkt slut. Kunde man inte betala sina böter fick man "plikta med kroppen", det vill säga man fick ta spöstraff istället. Villkorlig dom infördes först 1906. Fängelser fanns det inte i någon egentlig mening förrän fram på 1800-talet. Det förekom dock ibland att någon blev dömd att sitta en månad eller två i ett torn - på vatten och bröd. Vatten och brödstraffet avskaffades 1884. 

Det fanns många saker man kunde dömas för - saker som vi idag inte ens tänker på, exempelvis kunde man dömas för förolämpningar, sabbatsbrott om man hade en handelsbod öppen på helgdagar/söndagar, och "avfall från den rena evangeliska läran" kunde medföra landsförvisning. Straffen skulle vara så pass avskräckande att andra inte skulle göra om samma sak, detta kallades för androm till varnagel. Inte heller fanns det förmildrande omständigheter som vi har idag, utan stöld var stöld oavsett om du stal av hunger eller inte. För "fjärde resan stöld" (stöld fyra gånger) kunde du bli hängd. Stöld från kyrkor drabbades dubbelt mot vanlig stöld. Man graderade dock brotten, man gjorde till exempel skillnad på mord och dråp, där mord var belagt med det strängaste straffet.

Fram till 1800-talet brukade avrättningar äga rum på offentliga platser och det var i det närmaste feststämning runt händelsen där både kvinnor, barn och ungdomar samlades för att se på. Vid halshuggningar brukade en del människor försöka få tag på lite blod från den avrättade, eftersom man trodde att blod från en avrättad kunde bota "fallandesjuka" (epilepsi).
fånge i bojorNär Gustav III blev kung 1771 fanns det dödsstraff för 68 olika typer av brott. Han strök dock några av dem - bland annat för trolldom, tvegifte, dubbelt hor, och för den som gripits för fjärde resan stöld.

Dulgadråp (dolt dråp)
Om man hittade ett lik utomhus och man inte fick fram mördaren "inom natt och år", så skulle hela häradet ställas till ansvar. De fick då böta för "dulgadråp" som det kallades. Påträffades liket inomhus var det husets ägare som fick böta om inte gärningsmannen hittades. Hälften av bötespengarna tog staten och målsägarna tog den andra hälften.

Självmord
Att begå självmord var brottsligt och de som gjorde det fick inte begravas på kyrkogården utan grävdes som regel ner på galgbacken. Självmördarna kallades för självspillingar (en som själv förspillt sitt liv). Ändra fram till tidigt 1900-tal betraktades självspillingarna för mördare, eftersom lagen byggde på de 10 budorden från Bibeln som säger: Du skall icke döda, och detta gällde även om man dödade sig själv, man ansågs då för att vara en mördare och som sådan skulle man bestraffas. Eftersom man redan var död fick istället själen och kroppen ta straffet. För det mesta brändes eller grävdes kroppen ner på galgbacken eller i skogen. Kunde det bevisas att personen som tagit självmord varit psykiskt sjuk kunde de dock ha turen att bli begravd på kyrkogården istället - dock utan klockringning och ibland till och med utan präst, och för det mesta på den norra sidan av kyrkogården som ansågs för den "dåliga sidan".

Utomäktenskapliga förbindelser
skampåle En förbindelse mellan två som inte var gifta, och som ej stod i "skyld- eller svågerskap" med varandra kallades för "lägersmål" eller "lönskaläge" och var åtalbart fram till 1855. Sådana förhållanden kunde vara svåra att upptäcka - om det inte blev barn av det hela förstås. En förbindelse mellan en gift och en ogift kallades för enkelt hor och var bägge gifta kallades det för dubbelt hor. Det sistnämnda drabbades extra hårt och ledde till dödsstraff för båda två.
Blodskam, eller incest, straffades också med döden, och samma sak var det med Tidelag - det vill säga sex med djur. Dessvärre dödades även djuret som blivit utsatt för händelsen eftersom man var rädd för att det skulle bli avkomma, och en avkomma av djur och människa trodde man blev djävulsbarn och därmed en styggelse mot gud som inte kunde tillåtas, därför dödades även djuret som kunde bära på denna styggelse.

Mord, rånmord, mordbrand och barnamord
Många barnamord inträffade säkert efter att en ogift kvinna blivit gravid. Eftersom det var straffbart att ha sex om man inte var gift så är det ganska självklart att kvinnorna måste ha blivit hysteriskt rädda när de upptäckte att de var med barn. De kunde ju bli avrättade för det. Många försökte därför att dölja sin växande mage och födde sedan barnet i "lönndom" för att sedan döda det. Dom blev för det mesta upptäckta vilket ledde till ett säkert dödsstraff. Kvinnor som dömdes för barnamord brukade halshuggas och därefter brännas på bål.
Abort och fosterfördrivning var också straffbart. Vissa möjligheter till laglig abort kom 1938 och helt fri abort 1975.
Folk som begått "vanliga mord" dömdes självklart till döden, liksom de som utförde rånmord eller mordbrand.

Uppror
Uppror sågs det också allvarligt på, vilket drängarna Mårten Bengtsson (24) och Pehr Ottosson blev varse. De deltog i ett uppror mot soldatutskrivning i Skåne 1811 och blev för det dömda att mista höger hand, halshuggas och steglas.

Husaga, barnaga och bestraffningar
Förr var det föräldrarnas plikt att aga och bestraffa sina barn - till exempel om de svor på en helgdag. Man fick emellertid inte slå dom så mycket att de dog, men OM det ändå skedde så fick man bara bötesstraff. Om däremot barnet slog sina föräldrar kunde de i värsta fall bli dömda till döden.
Husaga var tillåten men man skilde på husaga och misshandel. Det sistnämnda fick inte förekomma - om en man slog sin hustru gul och blå fick han dubbla böter.

Spöstraff, risstraff
Spöslitning vid skampåleSpö- och risstraff, prygel med spö eller ris, var ett ofta förekommande skamstraff i äldre tid. Spöstraff kunde man få för "enklare brott" såsom förolämpningsbrott, sedlighetsförbrytelser eller lättare misshandelsbrott. Hade man fått böter och inte kunde betala dem, kunde man ta spöstraff istället. Män fick högst 40 par spö och kvinnor högst 30 par ris, och man slog mot den nakna kroppen, ryggen. Därav uttrycket hudstrykning, hudflängning. Straffet utfördes vanligen vid skampålen (se bild). Spö- och risstraff avskaffades 1855, men prygel fanns kvar inom fängelser till 1938.
Något liknande var Kåkstrykning som brukade bestå av prygel med ris, spö eller knutpiska vid kåken, skampålen, som för det mesta stod uppställd på stadens torg, så att alla kunde se på. Ordet "kåkstrykning" lever kvar i ett kok stryk. Metoden avskaffades i mitten av 1800-talet.

Gatlopp
Blev man dömd till gatlopp så kunde man aldrig vara säker på att man kom ifrån det med livet i behåll. Det finns exempel på där personer har avlidit av sina skador. Det gick till så att omkring 50 man ställde upp sig i två rader och sedan fick den dömda springa mellan raderna medan männen slog honom med käppar och spön.

Hängning
hängning Tjuvar brukade för det mesta bli hängda, och det här var ett straff som enbart män fick genomgå. Att bli hängd var ett mycket förnedrande avrättningsmetod tyckte man. Hängningarna brukade ske en bit utanför staden. Kvinnor som blivit dömda för stöld blev istället levande begravda.

Kölhalning
Om man var ute till sjöss och gjorde sig skyldig till något brott kunde man bli dömd till kölhalning. Då bands den dömde fast i ett rep och sedan drogs han under fartygets köl från den ena sidan av fartyget till den andra. Många dog av den här behandlingen, de drunknade eller blev så illa skurna att de dog av blodförlust. Kölhalning avskaffades 1755.

Fredlös, bannlyst, biltog
Om man hade gjort sig skyldig till urbota brott kunde man bli fredlös. Med urbota brott menades sådana brott som man ansåg inte kunde sonas med böter. Blev man fredlös i hela landet kallades det för biltog. En fredlös stod utanför rätten och samhället och den som slog ihjäl en fredlös straffades därför inte. Att bli fredlös ansågs vara ett av lagens strängaste straff.

Halshuggning
 halshuggningAtt bli halshuggen ansågs vara "finare" än att bli hängd. Det fanns två typer av halshuggning - med yxa eller med svärd. Det sistnämnda ansågs dessutom "finare" än med yxa. Adelsmän kunde kräva att få bli avrättade med svärd istället för med yxa. Ofta blev även handen avhuggen, sedan huvudet och därefter kunde man bli steglad om det var ett "kvalificerat dödsstraff".

Bränning på bål
Straffet att brännas levande på bål kunde man få för bland annat tidelag, incest, mordbrand, barnamord, giftmord och häxeri. I Sverige var det dock ovanligt att man brändes levande på bål utan det vanligaste var att domen mildrades av högre instans och att man istället offentligt brände liket på bål efter avrättning på annat sätt, till exempel via halshuggning.

Rådbråkning
Detta var ett så kallat "kvalificerat dödsstraff" vilket menades att straffet var särskilt plågsamt och långvarigt. Vid rådbråkning lades de dömda på en bädd av stockar, sedan krossade bödeln med en järnstång eller ett vagnshjul så många ben som möjligt i kroppen utan att de dog. Därefter antingen "flätades" de in i ett stort hjul som därefter sattes upp vågrätt på en påle - till allmän beskådan - eller så halshöggs de. Ursprungligen ingick det i straffet att förbrytaren skulle vara vid liv när han fästes vid hjulet, och ofta levde de i flera dagar innan de dog. Längre fram gjorde man ofta slut på lidandet redan när man krossade benen i kroppen genom att trycka in bröstbenet på dem. I Sverige förekom enligt 1734 års lag endast rådbråkning för den som våldfört och dödat en skeppsbruten. Däremot förekom halshuggning och därefter stegling för åtskilliga brott. Rådbråkning avskaffades 1835.

Stegling – stegel och hjul
stegling Stegling, även kallat "stegel och hjul" var ett straff som endast män utsattes för. Stegling skedde efter att den dömde avrättats, till skillnad från rådbråkning där dom skulle vara vid liv så länge som möjligt. Personen kunde till exempel först hängas eller halshuggas varpå kroppen styckades upp i olika delar som därpå placerades på stora hjul som sattes upp horisontellt på pålar, som avskräckande exempel. En person som fick genomgå den här avrättningen var till exempel Gustav III:s mördare, Anckarström. Metoden användes ända in på 1820-talet men avskaffades 1841.

Spetsning på påle
Spetsning på påle gick ut på att skära ett snitt i skinnet vid nedre delen av ryggen varefter förbrytaren träddes upp – levande - på en påle som kom ut uppe vid näsan. Därefter sattes pålen ut till allmän beskådan, helst vid en livligt trafikerad väg - andra till varnagel. Den här metoden användes ofta på snapphanarna som härjade i Skåne under Karl XI:s tid på 1670-talet.

Skarprättare, bödel, mästerman, stupagrevebödelyxa
Bödeln hade, tillsammans med rackaren det mest avskydda jobbet i samhället, i alla fall var det så längre tillbaka. Ofta var bödeln själv en dödsdömd som fick behålla livet om han tog på sig att bli bödel. Det var nämligen svårt att hitta någon frivillig till det här jobbet. För att de inte skulle rymma brännmärktes de i pannan – eller så skars öronen av. Då kunde man lätt se att det var en rymling. Även hans fru och barn brukade vara utstötta ur samhället, och folk gick hellre stora omvägar än att gå förbi hans hus. Från och med år 1699 blev det dock förbjudet att anställa tidigare brottslingar till bödelyrket, och man försökte på det viset att höja yrkets anseende.
I yrket ingick förutom avrättningar även stympningar och spöstraff. Lönen var fast och enligt 1736 års bödeltaxa fick han 5 daler för en halshuggning eller "tungans avskärande", medan öronens avskärande gav 2 daler. För både halshuggning och brännande på bål utbetalades 10 daler. Kåk- och hudstrykning 3 daler, och så vidare.
Före en avrättning var det "skick och bruk" att både den dödsdömde och bödeln tog sig ett rejält brännvinsrus. Ofta kom därför den dömde raglande till avrättningen – och bödeln kunde också vara så pass onykter att han fick hugga flera gånger för att klara av jobbet. Ett välkänt sådant fall är när Konrad Tektor avrättades på Gotland 1876. Enligt 1686 års kyrkolag var det upp till prästerna att se till att den dömde inte fått FÖR mycket alkohol i sig utan han måste vara så pass nykter att han kunde "bereda sin själ inför slutet". Sveriges sista skarprättare var Anders Gustaf Dalman (1848-1920).

Rackare, nattman
Nattmannen - eller det mer bekanta "rackaren" hade samhällets i särklass sämsta jobb. Han var bödelns medhjälpare och som sådan fick han bygga bål, frakta dödsdömda, utföra stegling och rådbråkning, gräva ner kroppar med mera. I städerna fick han även tömma latrin, samla in självdöda djur, kastrera och flå djur, men från slutet av 1800-talet övergick hans sysslor främst till att ta vara på döda och herrelösa djur.

Sveriges sista avrättning…
…skedde klockan 08:00 den 23 november 1910 då kyparen Johan Alfred Andersson-Ander (37) avrättades med giljotin på Långholmen. Ander var dömd för ett rånmord på en växelkassörska, Anna Viktoria Hellsten, i Stockholm. Det var enda gången som en giljotin användes i Sverige.

Och så säger de att det var bättre förr??
skamstocken

<< Tillbaka till indexsidan




Källor: 
Svenska krönikan, vår kulturhistoria - forum förlag
Svenska mord - Jan-Öjvind Swahn
Populär historias tidningar
Mord i Stockholm - Niklas Ericsson





Inlagd 2006-03-13 | Uppdaterad 2006-03-13