Yrken från förr

Yrken från förr som kanske inte är så vanliga idag. Om ett yrke ingick i ett skråväsen så fick bara de medlemmar som var med i respektive skrå utföra yrket. Här hittar du Ord från förr.

Accismästare

Accismästaren tog skatt vid stadsporten (lilla landtullen). Hade även hand om att kontrollera de lager som fanns hos hantverkare och köpmän, vars varor var belagda med acciss (skatt).

Ackuschörska

Kvinnlig förlossningsbiträde, även barnmorska.

Amma

Förr lät kvinnorna i de högre klasserna anställa en amma som ammade deras spädbarn, då det inte ansågs fint att amma förr i tiden, samt hindrade dem att deltaga i det sociala umgängeslivet.

Askbrännare

En askbrännare hade till yrke att bränna ved, vissa träslag eller ben till aska, som sedan användes till att göra glas, tvål och såpa med mera samt användes även i färgerier. Bränneriet gjordes i speciella ugnar eller i gropar.

Avbräckare

En avbräckare kallades den bageriarbetaren som ansvarade för degens uppdelning i de delar som vid bordet skulle arbetas till olika slags bröd.

Avtacklare

Avtacklarens arbetsuppgift var att 'tackla' av fartyg, det vill säga ta ner segel, avrigga.

Badmästare/badare

En badmästares uppgift, förutom att driva allmänna badhus, och ibland även rakstugor, var att utöva vissa mindre läkarkonster som att utföra koppning och åderlåtning, ha kunskaper i att stoppa blödning, lägga första förband vid benbrott och liknande. Badareämbetet erkändes som ett särskilt skrå 1657, på grund av pesten som härjade samma år. De som arbetade för en badmästare kallades för badare eller badtjänare, eller som kvinna baderskor.

Batterikonstapel

En batterikonstapel var en underofficer som arbetade till sjöss med uppgift att vaka över ordning och reda inom artilleribatteriet ombord på fartyget.

Biografpianist

En biografpianist hade som yrke att spela piano på biograferna på stumfilmens tid. När ljud kom till film försvann yrket.
Bleckslagare
Bleckslagare

Bleckslagare

En bleckslagare arbetade med bleckplåt som är en tunn järnplåt överdragen med blyfritt tenn. De arbetade ibland även med koppar och plåt och de tillverkade hushållskärl som till exempel hinkar, muggar, skrin, mjölk- och vattenkannor och annat som oljehus till fotogenlampor och oljekannor. De tillverkade även lyktor och kallades i början för lyktmakare. Med tiden ersattes bleckplåten av galvaniserad plåt, aluminium och rostfritt och senare plast. De hade ett eget skrå som kallades för Bleckslagareämbetet som i Stockholm inrättades på 1670-talet.

Blockmakare

En blockmakare tillverkade de block som behövs i riggen på segelfartyg, det vill säga de trä-anordningar som repen löper igenom och som gör att det blir lättare att hissa seglen. En typ av hissblock som används tillsammans med taljor för upp- och nedhissning av tunga saker.

Blytäckare

En blytäckare (även bleckslagare) var en person som lade blytak på till exempel kyrkor.

Bokbindare

Fram till 1800-talets mitt var bokbinderi ett hantverk när man band böcker för hand, vilket idag sköts av maskiner. Bokbindareämbetet inrättades år 1630 där det fastslogs att bokbindare hade monopol på handel med bundna böcker, då de flesta av dem även verkade som bokhandlare under 1600- och 1700-talet. Detta ledde dock till höga bokpriser vilket upphörde 1752 då Boktryckaresocieteten grundades som även gav boktryckarna rätt att sälja böcker.

Bonare

En bonare var en person som bonade golv och möbler och liknande. Var ofta anställd vid slott och herrgårdar där stora golvytor fanns

Borstbindare

En borstbindares yrke var att tillverka borstar, eller 'binda' borstar och kvastar, därav namnet borstbindare. Personer som arbetade med detta hade ett eget skrå som inrättades 1746 och som upphörde 1864 då skråväsendet avskaffades. Ofta var borstbindaren blind eller synskadad.
Brandvakt
Brandvakt

Brandvakt

Större städer hade förr brandvakter som på natten gick runt och bevakade att det inte börjat brinna någonstans. Han hade vanligtvis en visselpipa som han kunde blåsa i om han upptäckte att det brann någonstans. Han skulle även försöka hålla ordning på bråkiga och onyktra personer och hade därför också en lång stång med en bygel på, även kallad väktarsax eller brandvaktssax, som han kunde sätta runt halsen på de mest stökiga. Även polisen kom senare att använda denna stång och de kom därför att på slang kallas för "Byling".

Brevmålare

Brevmålarens arbetsuppgift var att färglägga bildtryck, framställa handskrifter, brev, avskrifter och gratulationstexter som ofta var dekorerade och smyckade på olika sätt.

Bryggare

En byggare sysslade med att framställa öl. Bryggarskrået grundades under 1600-talet, där även kvinnor kunde bli medlemmar vilket dock var ovanligt, även om det historiskt sett för det mesta var kvinnor på landsbygden som bryggde öl. När bryggningen kom till städerna och bryggarskrået grundades övergick det till att bli övervägande män som arbetade som bryggare.

Buntmakare

En buntmakare (körsnär) var en hantverkare vars yrke var att bereda och tillverka och sälja kläder gjorda av skinn och päls från olika slags djur.

By(a)vakt

Under 17- och 1800-talet fanns det byvakter vars uppgift var att hålla reda på stans lösdrivare och eventuella konflikter i byn och även se till att det fanns en fungerande brandvakt.

Byggmästare

Byggmästaren hade till uppgift att organisera och leda arbetarna på byggarbetsplatsen och i många fall var de även arkitekter. Byggmästareämbetet fick troligen sina rättigheter i slutet av 1600-talet. Det fanns inte så många byggmästare men de hade många som jobbade under sig, så kallade verkgesäller, vars kunskaper var stora.

Bälgmakare

En bälgmakare tillverkade och reparerade blåsbälgar till bland annat smideshärdar. Inom bergsbruket användes vattendrivna bälgar som från början var gjorda av läder, men från 1600-talet av trä vid masugnar och smältverk fram till mitten av 1800-talet, då de ersattes av blåsmaskiner. Även bälgar till orglar tillverkades i verkstäderna.

Bödel

Bödeln låg längst ned i klassamhället, det var bara rackaren (bödelns medhjälpare) som låg lägre. Bödelns uppgift var att avrätta brottslingar bland annat genom hängning och stegling och utförde kroppsstraff som spöstraff, allt enligt då rådande svensk lag. Bödeln yrke hade lägre status än skarprättaren.

Bönhas

Bönhas kallades de hantverkare som inte var med i något skrå och som därmed var obehöriga att utföra sitt yrke. Detta var förbjudet och kunde medföra böter.

Bössmed

Bössmeder smidde järnkanoner och bössor.

Ciselör

En ciselörs arbete gick ut på att med ett skarpt verktyg som en mejsel eller fil fila bort gjutränder och andra ojämnheter som uppkom vid gjutning i metall på ytan av ett konstverk. Yrket krävde stor försiktighet och noggrannhet. Yrket kunde också betyda att med en hammare framställa upphöjda figurer på tunt metallbleck.

Dagkarl

En dagkarl var anställd för dagen och fick dagslön. Arbetet kunde utföras inom åkerbruket, som gruvarbetare eller annat grovarbete.

Dockmästare

En dockmästare var arbetschef för fartygsdockorna, både ekonomiskt och tekniskt. På dockorna byggdes och utfördes reparationer på fartyg.

Dragare

Dragare
Dragare
Dragare var medeltidens transportarbetare. De forslade gods till och från hamnarna. Yrket var uppdelat i koppardragare, vindragare, säckedragare med mera. Utöver sina ordinarie sysslor deltog de även i stadens brandförsvar samt renhållningsarbete.

Faktare

En faktare arbetade på en hattmakarverkstad med att finfördela ull och förbereda för filtning.

Filhuggare

En filhuggares uppgift var att hugga upp tänder på till exempel en fil eller förse en yta med vassa upphöjningar, filtänder. Tillverkade alla slags filar. Andra namn för samma yrke kan vara knivsmed eller splinterlåsmakare.

Filtmakare

En filtmakare var en person som beredde olika saker i filt. Ruggar upp ylletyg och tillverkar tyg av grov ull, dock ej hattar.

Fjärdingsman

Benämningen fjärdingsman (även fjärsman) nämns redan i skrift från 1500-talet. En fjärdingsman var en lägre befälhavare, från början en för vart fjärde härad, och tillsattes av sockenstämman. Från slutet av 1800-talet blev det en statlig tjänst. Fjärdingsmannens uppgift var att bistå kronolänsmannen med viss polisverksamhet som indrivning (driva in pengar) och vägtillsyn. De var ofta bara anställda på halvtid och hade ofta även ett annat yrke.

Flyerska

Flyerska kallades den textilarbetare som matade fram varpgarn till den som varpade/vävde.

Foderknekt

Foderknekt kallades stalldrängen som utfodrade, matade hästarna.

Fodermarsk

Under vasatiden var fodermarsken en finare slags hovfunktion som hade till uppgift att hålla god ordning vid det kungliga hovet, sköta hovstallet och hjälpa till vid krigarfolkets förläggningar. Senare var en fodermarsk underställd hovstallmästaren samt på 1800-talet och framåt även arbetsledare vid stuteri.

Folkskoleinspektör

Mellan åren 1861-1958 var folkskoleinspektören uppgift att rapportera hur folkskolorna i Sverige fungerade. Var från början en bisyssla till seminarielärare och präster men övergick senare till en heltidstjänst.

Formskärare

En formskärare (även formsnidare, träsnidare) var en person som har till yrke att i trä skära formar till träsnitt som var avsedda att användas vid tygtryckning, spelkort och helgonbilder och liknande.

Forsia

Under 1500-talet var en forsia benämningen på en hushållerska. Ofta var det katolska prästers hushållerska och många gånger även deras frilla. För att få ha en forsia var prästen betala en avgift till biskopen och om prästen och forsian fick en son fick sonen tillstånd att inträda i faderns stånd, även om sonen var av så kallad oäkta börd.

Fältskär

En fältskär (arméläkare) var från och med år 1556 en militär kirurg som följde med armén när de drog ut i krig, där de hjälpte sårade och skadade. Förutom att hjälpa sårade soldater utförde de även klippning, rakning och att dra ut tänder. År 1861 blev det tillåtet för kvinnor att utbilda sig till fältskär och 1905 var en tredjedel av cirka 30 fältskärer i Stockholm kvinnor.

Förläggare

En förläggare var inte som idag en bokförläggare utan förr var det en person som köpte upp garn och lämnade detta till hemsömmerskor. Efter sömmerskorna var klara med sitt tog förläggaren tillbaka den färdiga varan och sålde vidare till uppköpare.

Förskärare

Förskäraren (även tranchermästare) var under 1500- och 1600-talen anställda vid kungliga och adliga hov där uppgiften var att skära upp kött och servera olika maträtter vid större banketter. De skulle även underhålla dem som satt vid bordet.

Garvare

En garvare tillverkade förbrukningsvaror såsom sulläder, passerläder och smorläder. De arbetade med ett särskilt mjukt och vattentätt läder som bland annat användes till bokband och skor.

Gelbgjutare

En gelbgjutare framställde mässingsföremål. Mässing består främst av koppar och zink, och av detta tillverkade de föremål som ljusstakar och ljuskronor. Ordet gelbgjutare kommer från tyskans 'gelb' som betyder gul.

Gesäll

En gesäll var en person som avlagt ett godkänt gesällprov och erhållit ett gesällbrev inom ett hantverksyrke. Gesällen var alltså en färdiglärd lönearbetare.

Gevaldiger

Fram till 1850 hade gevaldigern till uppgift att övervaka ordningen i samhället. Gevaldigern var chef över en trakt eller område och hade under sig ett antal uppsyningsmän. De kunde även kallas för fångvaktare. Inom det militära var de en betjänt som i vissa fall utförde bestraffningar. Efter 1850 kallades de för poliskonstapel eller kommissarie.

Gruvpiga

Gruvpiga nämns första gången i slutet av 1600-talet. Det arbetade i gruvor, främst med borrning och med att krossa järnmalm och transportera bort den. År 1900 blev det förbjudet att anställa kvinnor i gruvor.

Gränsridare

En gränsridare var en tjänsteman inom tullverkets gränsbevakningar och som till häst patrullerade landets gränser.

Gulddragare

Gulddragarens arbetsuppgifter gick ut på att dra ut guld till trådar och därefter en snörmakare kunde framställa t.ex. snören, band, fransar och uniformssnören. Gulddragarna hade ett eget skrå där medlemmarna var mycket förmögna.

Guskare

En guskare var en pappersarbetare som tog bort papperet frå pappersformen och la det på torkfilten.

Gårdfarihandlare

Gårdfarihandlare, ofta kallad Knalle eller västgötaknalle eftersom de från början kom från sjuhäradsbygden (en del i Västra Götalands län). Knallen hade tillåtelse att sälja varor som tillverkats just sjuhäradsbygden. Från 1823 tillåts endast en person per skattlag (besuttet hemman) att vara gårdfarihandlare men endast mellan september till mars. Från 1847 får gårdfarihandlaren också rätt att sälja till städerna, vilket upphör 1864.

Gästgivare

En gästgivare var en person som drev ett gästgivargård där de som var ute och reste på vägarna tillfälligt kunde få mat och husrum. 1615 kom en stadga där det stod att alla häradshövdingar skulle se till att det fanns ett gästgiveri efter alla landsvägar med 1 1/2 mils avstånd. Dessa skulle erbjuda mat, dryck och hö till hästarna. 1734 blev det hårdare regler och alla gästgivare skulle även erbjuda övernattning samt att ett stall skulle finnas. När tågen kom och sen även bilen försvann gästgivarna.

Gördelmakare

Gördelmakaren (även götlemakare och gelbgjutare) tillverkade mindre föremål som spännen, bälten, remtyg och skärp genom gjutning, smidning och förgyllning.

Hampspinnare

Tillverkade rep.

Hattmakare

Som det låter, en hattmakare tillverkade och lagade hattar, dock till största delen herrhattar. År 1363 bildades det först hattmakarskrået i Nürnberg och 1597 bildades hattmakarskrået i Sverige. En som tillverkar kvinnohattar kallades för modist.

Hattstofferare

Hattstofferaren (från 1800-talet modist) tillverkade damhattar med alla band och dekorationer som förekom på en damhatt.

Hejderidare

Hejderidaren var en person som hade uppsikten och vården över kronans skogar inom ett visst område (ofta ett härad). Var förr också en titel på en skogvaktare vid större gods i Skåne.

Hjulmakare

Hjulmakarens uppgift var att göra trä- och järnarbeten på hjul, samt att bygga och underhålla vattenhjul samt andra drivhjul.

Hovfröken

En hovfröken (före 1719 hovjungfru) skulle vara adlig och ogift och hon var underställd hovmästarinnan och kammarjungfrun. En hovfröken var anställd för att uppvakta en furstinna eller en kvinnlig kunglighet. Tjänsten innebar ständig närvaro vid hovet och när hon gifte sig fick hon lämna sin tjänst.

Hovlakej

Hovlakej var en sorts betjänt som passade upp vid en furstlig eller kunglig taffel (förnämnt middagsbord) och som även stod bakom den kungliga hovvagnen vid resor och liknande.

Häcklare

Häcklaren förberedde lin och hampa som man sen använda till att tillverka bland annat segelduk av. De använde två kardor (trästycke med piggar av järntråd) som de lade ull mellan som sedan dras mot varandra för att tillverka långa trådar.

Häktemakare

En häktemakare (häktmakare) tillverkade hakar (krok) och hyskor (tunn metallögla) som man använder till att fästa ihop kläder med.
Hyska & hake
Hyska & hake

Häradsmålare

En häradsmålare hade tillstånd att utöva sitt målaryrke inom ett visst härad och yrket påträffas i samband med de bonadsmålare som under 1700-talet (speciellt i Sydsverige) började måla bibliska motiv på linne eller säckväv.

Hökare

En hökare var en sorts detaljhandlare, som förestod ett hökeri (hökarbod). Kallas ibland även för månglare eller krämare.

Iskarl

En iskarl (isutkörare) sågade upp is i stora block från frusna sjöar som de sedan med häst och vagn levererade ut till kunder som hade isskåp. Senare användes lastbilar. Isskåp fanns mest vid hotell och restauranger men även välbärgade familjer hade ofta isskåp. När kyl- och frys för hemmabruk kom på 1940- 1950-talen försvann yrket.

Kalaskokerska

En kalaskokerska (även kokfru) lagade mat på beställning till större middagar och kalas, antingen i en hyrd lokal eller hemma hos kunden som hade bjudningen.

Kammakare

En kammakare tillverkade kammar men även kannor, hornskedar, knivar, spadar och spännen av ben och horn från slaktade djur. Under medeltiden hade kammakare ett eget skrå.

Kammarfru

En kammarfru var en kvinnlig tjänare som tjänstgjorde hos en furstlig eller högt uppsatt dam och hjälpte denne med toalettbestyr, påklädning och utsmyckning och höll hennes kläder i ordning. Hon var i rang under hovdamerna men över kammarpigorna.

Kammarfröken

Yrkesbeteckning för en anställd vid de Kungliga Hovstaterna hos en kvinnlig medlem av ett furstehus. Kammarfröken (även hovdam) skulle vara en ogift adlig kvinna. En kammarfröken hade högre status än en hovfröken, som hon troligen varit innan hon blev kammarfröken.

Kammarherre

En kammarherre tjänstgjorde ofta inom den kungliga familjens omedelbara närhet och hade en nyckel som ämbetstecken vilket symboliserade att han hade tillträde till kungens privata rum

Kammarjunkare

Samma som hovtjänare. Kammarjunkaren är underställd kammarherren och således dennes biträde

Kardmakare

Kardmakaren förberedde bomull eller ull för spinning. De använde två kardor (trästycke med piggar av järntråd) som de lade ull mellan som sedan dras mot varandra för att tillverka långa trådar som man snurrade ihop till garnnystan.

Karduansmakare

En Karduansmakare var en garvare som beredde finare skinn av raffinerat och mjukt getläder som ofta var färgat och som användes i skor, sadlar och möbler.

Kittelflickare

En kittelflickare (även förtennare, kopparslagare) förtennade eller lagade kopparkittlar och kärl och liknande föremål.

Klockare

Under medeltiden hade klockaren till uppgift att vårda kyrkan och dess inventarier samt även att sköta kyrkans klockringning till begravningar och liknande. Under 1600-talet fick de även till uppgift att lära socknens barn att läsa och skriva, och där en kantor saknades även undervisa i sång. På 1940-talet blev klockringning mer automatiskt och klockartjänsten försvann.

Knalle

Beteckning på en gårdfarihandlare, försäljare.

Koldragare

Koldragaren var en bruksarbetare som körde in och rengjorde träkol till smederna. Ibland även kallad kolskjutare.

Konterfejare

En konterfejares yrke var att måla av personer, han var alltså en porträttmålare. Orden kommer från det franska ordet 'contrefait' som betyder avbildat

Kopist

Kopist är ett ålderdomligt ord som benämner en person som har som uppgift att kopiera saker och ting. Fram till 1879 var kopist även en titel för innehavare av viss underordnad tjänstemannabefattning inom administrationen, framför allt i kungens kansli.

Kopparslagare

En kopparslagare arbetade med att forma och bearbeta kopparplåt. Man kunde tillverka mynt, kanoner, taktäckning, husgeråd och konstnärlig utsmyckning. 1602 bildades kopparslagareämbetet och de som ville bli kopparslagare fick inte vara född som utomäktenskaplig. Yrke gick ofta från far till son. De som vandrade runt och försörjde sig på att laga kopparföremål kallades för bönhasar, men de var dock inte utbildade inom yrket eller medlem i skråordningen.

Kopparstickare

Kopparstickaren graverade i koppar i en konstnärlig djuptrycksmetod. Det äldsta kända kopparsticket är från 1446. En känd kopparstickare var Albrecht Dürer

Krutmakare (pulvermakare)

Krutmakaren arbetsuppgift var att tillverka svartkrut till krigsmakten. Krutet bestod av kol, svavel och salpeter som omsorgsfullt skulle blandas i rätta mängder. Krutmakaren kallades ibland även för pulvermakare.

Krutlangare

Var en besättningsman på ett örlogsfartyg (krigsskepp) vars uppgift var att transportera krut till en viss kanon.

Krutproberare

En krutproberare var en militär officer som kontrollerade kruttillverkningen vid ett krutbruk, en slags kontrollofficer.

Krutskrivare

Krutskrivarens uppgift var att bokföra tillverkning och lager av svartkrut.

Kryddkrämare (kryddkramhandlare)

En beteckning på en specerihandlare som sålde kryddor och som hade behörighet att sälja mjöl, salt, kaffe och andra torrvaror, samt porslin och tidningar.

Krämare

Ordet kommer från början från det grekiska ordet chrēma som betyder pengar. Krämare kommer från tyska 'Krämer' som betyder köpman. En krämare var alltså en som åkte runt på marknader och sålde saker. Ibland även kallad för månglare.

Lappskräddare

Lappskräddaren lagade gamla kläder.

Lavettmakare

En lavettmakare arbetade för artilleriet som snickare och tillverkade de vagnar eller underreden som kanonerna stod på så att de lättare kunde transporteras. Kallas ibland även för lådmakare.

Legohjon

Legohjon, eller tjänstehjon, var en person som anställdes för en viss tid. Tjänsten reglerades av legohjonstadgan och de fick endast lov att söka tjänst mellan 10 augusti - 29 september. På landet skulle den anställde börja 17 augusti och i stan 20 september. Uppsägning skulle ske mellan 29 juli och 10 augusti annars blev personen anställd ytterligare ett år. De arbetade ofta som drängar och pigor och inom jordbruket.

Lokomotivputsare

Lokomotivputsarens uppgift var att efter att loket kört klart skulle det slaggas ur, sotskåpet skulle tömmas från sot och nytt kol fyllas på och sen skulle allt putsas, både inne och ute så det var körklart dagen därpå.

Luntmakare

En luntmakare tillverkade luntor, det vill säga snören, som impregnerades så att de brann långsammare. Dessa användes vid avfyrningar av eldvapen för de vapen som hade en typ av luntlås.

Lykttändare

Lykttändaren gick runt och tände och släckte gas- eller oljelampor runt om i städerna. När det började bli mörkt gick de runt, med en liten stege som de klättrade upp och tände lyktorna. I större städer fanns flera lykttändare som var indelade i olika distrikt. Ofta var detta endast ett extraknäck så man hade ett annat ordinarie arbete.

Mjölkbud

Innan kylskåpet kom så körde mjölkbudet ut mjölk i metallkannor med häst och vagn. Senare ersattes kannorna av mindre glasflaskor och häst och vagn ersattes med lastbil. Mjölkbudet försvann när kylskåpen kom.

Mjölnare

Mjölnaren höll till i kvarnen och malde säd till mjöl. Yrket är gammal och från början användes en handkvarnssten som snurrades över en fast sten så att säden smulades sönder. Under århundradena har man använt vattenkvarnar och väderkvarnar och från mitten av 1800-talet kom ångdrivna kvarnar och in på 1900-talet eldrivna.

Munskänk

Munskänken ansvarade för dryckesvaror hos kungligheter och andra stormän. De hällde i dryck i karaffer och glas.

Mursmäcka

En mursmäcka var en kvinnlig byggnadsarbetare vars uppgift var att bära murbruk till murarna på en byggarbetsplats.

Myntmästare

Myntmästaren styrde över tillverkningen av rikets mynt och för dess kvalité. Efter att han godkänt myntet satte han sitt myntmästarmärke på myntet. 1877 ändrades det från att kallas myntmästare till att kallas myntdirektör.

Page

En page var en adlig yngling som gjorde tjänst vid ett hov, även kallad adelssven.

Pastellatör

En pastellatör arbetade med en massa bestående av gips, krita, limvatten och olja. Blandningen användes sen som ersättning för snidade detaljer i trä.

Patinomakare

Patinomakaren tillverkade trä- eller lädergaloscher

Pilstickare

Tillverkade pilar åt armbostskyttar.

Piprensare

En piprensare var en textilarbetare som skötte om att alla garnrester försvann från piporna innan de fylldes på med nytt garn.

Pistolsmed

Hantverkare som tillverkade och reparerade pistoler, särskilt inom militären med uppgift att reparera pistolerna inom det förband han tillhörde.

Pockläkare

En pockläkare kallades den läkaren som behandlade syfilis.

Profoss

Profoss kan betyda flera olika saker, bland annat en anställd befattningshavare som skötte vissa polisiära ärenden. Inom militären övervakade profossen ordningen vid militära förband, samt utförde vissa kroppsstraff. Även den lägsta militära befattningen inom militären. Ibland även synonymt med bödel eller skarprättare.

Rackare (nattman)

Rackaren var bödelns medhjälpare och stod lägre i rang än själva bödeln. Rackarens uppgift var bland annat att frakta dödsdömda, utföra stegling och rådbråkning, gräva ner kroppar på avrättningsplatsen, begrava självmördare i skogen, bygga bål, tömma latrin och samla in döda djur som hästar samt flå dem.

Rallare

Rallare kallades de personer som byggde järnvägar under 1800-talet. Ordet rallare är troligen en försvenskning av det engelska ordet 'railway' eller möjligen från 'ralla' som var ett slang för skottkärra.

Regementsskrivare

Regementsskrivaren var en civil militär som arbetade med ekonomi, främst i samband med indelningsverket. Tjänsten försvann omkring 1880.

Repslagare

Tillverkade rep och andra tvinnat tågvirke.

Roddarmadam

Roddarmadamer, även kallade rodderskor, roddaregummor och roddarepigor, är kända sedan 1400-talet. De drev färjetrafik genom att skjutsa över folk mot betalning med sina roddbåtar i skärgårdar och över sjöar, vanligast var de i Stockholm. För att få ro mot betalning var de tvungna att ha tillstånd som de fick söka vid Handelskollegiet. De var ofta gifta kvinnor som på så sätt bidrog till inkomst till familjen.

Rullerska

En rullerska var en textilarbeterska som rullade ihop ett visst antal spolar till en garnrulle.

Sadelmakare

Förutom sadlar tillverka sadelmakaren även piskor, resekoffertar, läderarbeten på vagnar och pistolhölster.

Salpetersjudare

En salpetersjudare samlade in urinindränkt jord som man sedan tillverkade salpeter av som användes till krut. De åkte runt till bönder och grävde ut under golven i ladugårdar och samlade in all urinindränkt jord som sedan fick sjuda i en 6-7 dagar. En salpetersjudare arbetade fem månader per år och var inte bunden av tjänstehjonsstadgan och var befriad från krigstjänst. Han var också befriad från mantalspenningar och efter 30 blev han gratialist, det vill säga att han fick pension.

Saltmätare

Saltmätaren var en tjänsteman som mätte upp salt som skulle säljas.

Schatullmakare

Schatullmakaren (ebenist) var en konstsnickare som arbetade i ebenholts och som bland annat tillverkade möbler samt schatull, som är ett litet skrin eller en mindre kista, låda.

Segelmakare

Segelmakaren hade en verkstad där han tillverkade segel. Hans medhjälpare kallades för segelsömmare.

Sejlare

Sejlaren var en repslagare som tillverkade finare typer av snören, tågvirke.

Separationsvakt (palt)

I Stockholm hade separationsvakterna öknamnet 'palt' och de var en slags sedlighetspolis och stod under befäl av en korpral. Deras arbete gick ut på att arrestera tiggare, lösdrivare och prostituerade samt att transportera fångar. De ansvarade även för att vakta tukthusfångar.

Siktmakare

Siktmakaren tillverkade såll av olika storlekar.

Skarprättare

En skarprättare ansågs lite 'finare' än en bödel. Skarprättaren utförde avrättningar på finare folk såsom till exempel adeln och då var det för det mesta avrättning med svärd genom halshuggning. Stod en steg högre statusmässigt än bödeln.

Skoflickare

Skoflickaren reparerade skor, och ibland arbetade de även som skomakare.

Snörmakare

Hantverkare som tillverkade tränsar, snoddar, fransar, tofsar och kordonger (snoddar med tofs) som bland annat användes till uniformer.

Stadsvakt (korv)

Stadsvakter har funnits sedan medeltiden och deras uppgift var att nattetid hålla utkik efter bränder samt tjuvar. De använde, precis som brandvakten, en lång stång med en bygel på, även kallad väktarsax eller brandvaktssax som kunde sättas runt halsen på de mest stökiga, och kom liksom brandvakten att ibland kallas för 'byling'. Det ingick även att ropa ut hela klockslag varje timme på natten.

Statare

Statare arbetade som anställda lantarbetare och anställdes enligt legostadgan ofta årsvis. Statarsystemet avskaffades 1945.

Stock- och lavettmakare

En stockmakare tillverkade bösskolvar

Stuckatör

Stuckatören arbetade med stuck (it. stucco) som är ett lätt gips av pulvriserad marmor och lim som ibland förstärkt med hår eller metalltråd. Konstverk och dekorationer utförda i stuck kallas stuckaturer. Stuck används för skulptur och arkitektoniska utsmyckningar, och tekniken utnyttjades vida omkring på 1500-, 1600- och 1700-talen och var särskilt lämpad för barockens och rokokons dekorativa utsmyckningar. Skickliga stuckatörer kunde skapa ett material som såg ut som marmor med hjälp av stora mängder lim och färg i blandningen.

Sumphålspys

En sumphålspys var en bageriarbetare (ugnsbagarlärling) som stod i sumphålet framför ugnen och plockade på brödet som skulle jäsas till gräddning. Han var ett biträde till ugnsmockaren.

Sumprunkare

Sumprunkaren höll liv i fisken på båtar genom att sätta båten i rörelse så den gungade fram och tillbaka så friskt syresatt vatten skvalpade in till fiskarna i 'sumpen' (ordet runka betyder gunga, vicka, ruska)

Superkargör

En superkargör var en slags fraktuppsyningsman, som följde med fartyg för att sälja och köpa olika laster, göra upp redovisningar, ansvara för lasten, skötte skeppskassan, var skeppsdomare m.m. Superkargörer fanns under Ostindiska kompaniets tid, där de hade ganska hög rang och saluterades med 8 skott. Ordet existerar fortfarande men kallas idag Supercargo och är befraktarens representant och är placerad i en ut- eller införselhamn eller medföljer ombord i fartyget för att säkerställa att lasten hanteras i enlighet med uppsatta krav (info från Jan i Stockholm)

Svärdfejare

Svärdfejaren (svärdslipare) monterade, polerade och dekorerade svärdsklingor samt tillverkade fästen till huggvapen.

Taffeltäckare

En taffeltäckare var en person som har ansvarade för dukningen vid hovets banketter. Taffeltäckare fanns förr även i hushåll utanför det kungliga hovet, t.ex. hos adeln.

Tornvakt

Tornvakten stod i ett högt torn, ofta kyrktornet, för att där nattetid hålla koll efter bränder eller annat som kunde vara farligt. Upptäcktes till exempel en brand varnade tornvakten med att ringa i kyrkklockan. Även tornvakten, precis som stadsvakten, ropade ut klockslaget varje hel timme under natten.

Tunnbindare

En tunnbindare tillverkar trätunnor och andra laggkärl och baljor som användes till spritdrycker och whiskey.

Ugnsmockare

Bageriarbetare som ansvarade för fyrning, panneldning och utrakning av ugnen. Hade en underställd som kallades för sumphålspysare.

Vinskänk

En vinskänk var en föreståndare eller en anställd vid en vinkällare. Kunde även vara en person som serverade vin vid måltider. Vinskänk hade ett eget skrå fram till 1800-talets mitt.

Ängsvattnare

Yrket ängsvattnare förekom främst i Skåne och arbetsuppgiften var att bygga system av fördämningar och kanaler för att leda vatten från större vattendrag och leda vattnet till ängsmarker för att gräsproduktionen till foder skulle bli bättre.

Överhovmästarinna

Förnämsta hovdamen inom drottningen eller änkedrottningens hovstat. Från överhovmästarinnan utgår drottningens order som sedan övervakas av överhovmästarinnan. Vid hovfester företräder hon ofta drottningen.

Överinspektor

En överinspektor var chef för packhus och inspektionerna för tullbevakningen i Göteborg och Stockholm.

Överinspektör

Från 1923 var överinspektören chef för tullbevakningen.

Överjägmästare

Är chef för jägeripersonalen inom sitt distrikt och nämns första gången 1682. Mellan åren 1869-1889 ersattes överjägmästaren med en skogsinspektör. 1889 återgick det till att bli överjägmästare.

Överkonstapel

Fram till 1875 var en överkonstapel en anställd underofficer inom örlogsflottan, och hade samma grad som en överstyrman/överskeppare.

Överskärare

En överskärare beredde tyg efter vävning och ruggade det med handkardor och klipper sedan luggen med en stor sax, en så kallad överskärarsax. Efter överskärarens arbete var klart tog färgaren över.

Övervaskare

En övervaskare tvättade malm i en vaskränna.

swishikon Stöd historiesajten! swishikon

Källor
Böcker:
• Ordbok för släktforskare (Andersson, Anderö)

Hemsidor:
» Statistiska Centralbyrån (SCB)
» Rötter
» Statsarkivet

Mer historia

Inlagd 2022-01-26 | Uppdaterad 2022-01-26