Regalskeppet Vasa

1626 – Vasa börjar byggas
År 1625 var det trettioåriga kriget i Europa inne på sitt sjunde år, och Sverige hade dessutom varit i krig med Polen i hela 25 år. För att Sverige även skulle kunna delta i det trettioåriga kriget behövdes en stark flotta. Gustav II Adolf (31), som då varit kung i fjorton år, gav därför order om att fyra skepp skulle byggas, däribland Vasa. Orden gick till den holländska skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson och dennes bror som drev "Stockolms skeppsgård".

I januari 1626 började Vasa att byggas. Mycket virke gick åt som hämtades från Ängsö i Mälaren samt från den småländska kusten. Eftersom man inte hade några ritningar på den här tiden låg det på byggmästaren att se till att skeppet fick sin rätta form.
Vasa var ett så kallat regalskepp vilket innebar att det var det största av örlogsflottans skepp och utrustad med 64 bronskanoner. Den totala längden inklusive bogspröt var närmare 70 meter och bredden var 11,7 meter. Det fanns fyra däck: Övre däck, övre batteridäck, undre batteridäck och trossdäck.

1628 – jungfrufärden
Sommaren 1628 var Vasa färdigbyggt. Viceamiral Klas Fleming (36) hade utrustat skeppet och utfört en del prover, bland annat hade han testat fartygets stabilitet. Testen gick ut på att 30 man fick springa tre gånger från fartygets ena sida till den andra - men när skeppet krängde för mycket avbröt Fleming försöket. Om han hade berättat detta för byggmästaren kanske katastrofen aldrig hade inträffat…

Den 10 augusti 1628 var en vacker dag och många människor hade samlats vid kajen nedanför Stockholms slott där Vasa låg för att se det praktfulla skeppet göra sin jungfrufärd. Skeppet var verkligen ståtligt med över 700 skulpturer där vissa gnistrade av guld och starka färger.
Vasa skulle segla från Stockholms hamn till flottans bas Älvsnabben, där de skulle vänta på närmare order. Först bogserades hon mödosamt utmed Skeppsbron till Tranbodarna strax öster om nuvarande Slussen. På eftermiddagen sattes segel och skeppet började sin färd längs södra bergen. När de kommit ut på lite öppnare vatten mitt för Beckholmen slet en kraftig vindby tag i de hissade seglen så att skeppet krängde till. Hon reste sig dock igen för att i nästa sekund falla ner på babords sida. Vattnet började strömma in genom de öppna kanonportarna och hon sjönk snabbt - katastrofen var ett faktum.

Enligt uppgift skulle Vasa ha haft 437 besättningsmän uppdelade på 1 kapten, 2 löjtnanter, 12 underbefäl, 12 hantverkare, 90 båtsmän, 20 artillerister och 300 vanliga soldater. Kapten ombord var Söfring Hansson. Hur många av alla dessa personer som var ombord när skeppet sjönk är ovisst, dock vet man att de 300 soldaterna ännu inte gått ombord. Vid dykarundersökningar har man funnit skelettdelar av kvinnor och barn, vilket kan förklaras med att sjömännen fick ha sina familjer ombord så länge skeppet var inom skärgården och inte var i krig.
Man tror att mellan 30-50 personer miste livet när fartyget gick under.

Ingen dömdes för skeppets undergång. Många förhördes dock och kaptenen Söfring Hansson fängslades men släpptes efter ett tag. Ingen enskild person kunde få skulden för att Vasa sjönk. Amiral Fleming kunde kanske ha stoppat skeppet från att segla iväg, men när han gjorde testet där sjömännen fick springa över däck var ju båten redan färdigbyggd. Gustav II Adolf kan väl delvis också vara medskyldig i sådana fall, han hade ju velat ha ett skepp med så många kanoner som möjlig, dessutom hade han godkänt skeppets mått. Byggmästaren Hybertsson hade också del i katastrofen, han hade byggt skeppet som om hon skulle ha haft ett kanondäck, vilket hon inte hade - hon hade ju två. Hybertsson var dock redan död när Vasa gick under, han dog 1627.

1600-talets bärgningsförsök
Nyheten om olyckan spreds fort och redan tre dagar efter katastrofen fick den engelske ingenjören och vrakdykaren Ian Bulmer fullmakt av riksrådet att försöka bärga Vasa. Han misslyckades dock och under de följande decennierna diskuterades flera olika sätt på hur man skulle kunna bärga skeppet. När man kom på att det var omöjligt att få upp hela skeppet koncentrerade man sig på att bärga de värdefullaste sakerna istället.

1658 fick den svenska översten Albrecht von Treileben tillstånd att bärga Vasas kanoner. Han blev den första att introducera dykarklockor i Sverige. Dykarklockan såg ut som en stor kyrkklocka, där dykaren stod på en liten plattform som hängde under klockans kant. Luften som stängdes in i klockans topp räckte till för en vistelse under vattnet på cirka 20-30 minuter. Åren 1663 och 1664 arbetade Treileben med att bärga Vasas kanoner och han lyckades också få upp de flesta av dem. Efter att man tagit det som gick att få upp från skeppet glömdes det mer eller mindre bort.

Livet ombord
Livet ombord på ett regalskepp som Vasa var ingen dans på rosor. Det präglades av sträng disciplin och hårda bestraffningar. En sådant straff var kölhalning som gick ut på att den dömde bands fast i ett rep och drogs under fartygets köl från den ena sidan av skeppet till den andra. Många dog av den här behandlingen, de drunknade eller blev så illa skurna att de dog av blodförlust.
På skeppen fanns alltid en präst som höll predikningar en eller flera gånger i veckan, samt gudstjänst varje morgon och kväll.
Besättningen fick sova direkt på golvet mellan kanonerna på batteridäck (hängkojer kom först under senare delen av 1600-talet). Det var trångbott ombord och maten var för det mesta dålig och i kombination med de usla hygieniska förhållandena ledde detta ofta till att sjukdomar och epidemier spreds.

1900-talets bärgning
Privatforskaren Anders Franzén hade under en längre tid sökt på Stömmens botten efter Vasa. Med hjälp av dragg och propplod hittade han i augusti 1956 till slut var Vasa låg någonstans. Det svåra var hur man skulle få upp henne, och det fanns många idéer på hur man skulle göra. Ett var att man skulle frysa in hela skeppet i ett stort isblock som sedan skulle flyta upp. Ett annat var att fylla hela skrovet med pingpongbollar och att hon på så vis skulle flyta upp till ytan.

Det blev dock på ett mer traditionellt sätt som hon bärgades, man spolade långa tunnlar under skeppets köl där man sedan drog stålkablar som kopplades till lyftpotoner. I sexton etapper lyftes skeppet sedan till grundare vatten, fast fortfarande under ytan. Den 24 april 1961 lyftes Vasa till slut upp över vattenytan - för första gången på 333 år. Idag kan man se på skeppet i Vasamuseet i Stockholm.

Vasa, Wasa, Wase eller Vasen?
Namnet "Vasa" kommer från Vasaättens vapen, sädeskärven, som kallades vase. Skall man vara noggrann så skall egentligen skeppet kallas för Vasen. Genom åren har man dock haft många olika stavningar på namnet, och jag tänker hålla mig till "Vasa" som är det namnet som de flesta använder. Läs mer om just benämningen av skeppet på faktoider.