Karl I

Historia:

Karl I Stuart (Charles I Stuart) föddes den 19 november 1600 i Dunfermline i Skottland som son till den skotske kungen Jakob VI (från 1603 också engelsk kung med namn Jakob I) och Anne av Oldenburg.

Fem år gammal fick han titeln hertig av York och 1612 blev han Skottlands tronföljare när hans äldre bror Henry dog. 1616 fick han även titeln prins av Wales. Den 27 mars 1625 dog hans far, och Karl besteg tronen som England, Skottland och Irlands kung, 24 år gammal. I maj samma år gifte han sig, via ombud, med Henrietta Maria av Bourbon som var 15 år gammal och dotter till den franske kungen Henrik IV och hans hustru Maria av Medici.

Karl och Henrietta Maria fick med tiden barnen:
1) Charles James Stuart 1629-1629 (död samma dag)
2) Karl II Stuart 1630-1685
3) Maria Stuart 1631-1660 (mor till kung William III)
4) Jakob II Stuart 1633-1701
5) Elizabeth Stuart 1635-1650 (död 15 år)
6) Anne Stuart 1637-1640 (död 3 år)
7) Catherine Stuart 1639-1639 (död samma dag)
8) Henry Stuart 1640-1660
9) Henrietta Anne Stuart 1644-1670

I sitt giftermålsavtal lovade han att bevilja katolikerna en friare ställning. Detta blev starten till den med åren allt mer fördjupade oenighet, som till slut ledde till hans fall. Oenigheten började med gunstlingen Buckinghams maktställning (till hans död 1628), och fortsatte sedan med Karls beskattningsåtgärder och våldsamma ingrepp i medborgarnas personliga och religiösa frihet. Hans vacklande utrikespolitik stämde också illa överens med parlamentets varma sympatier för de nödställda protestanterna på kontinenten. Karl var inte obegåvad, men saknade människokännedom och förmåga att förstå och tillägna sig andras synpunkter. Han delade också sin fars åsikt om att kungamakten var gudomlig och enväldig.

Konflikten utvecklades till en kris då Karl, efter sitt misslyckande att påtvinga de presbyterianska skottarna episkopalismen, och när det inte gick, sökte ekonomiskt stöd hos parlamentet för att försöka tukta skottarna med vapenmakt, vilket slutade med att bland annat ärkebiskop Laud avrättades, och Karls vacklande politik ledde till slut till konflikt med parlamentet och inbördeskrig.

Karl lät resa sin fana i Nottingham i augusti 1642 och intog en fast ställning kring Oxford. Det engelska inbördeskriget startade sedan i oktober 1642 med slaget vid Edgehill, och fortsatte åren 1643-44. Till en början hade Karl flera framgångar mot parlamentets oövade trupper. De kungliga truppernas nederlag vid Marston Moor i juli 1644 och Newbury i oktober samma år, följdes av resultatlösa förhandlingar i Uxbridge i januari och februari 1645, samtidigt som Karl förgäves försökte få hjälp från utlandet. Oliver Cromwell vann en lysande seger vid Naseby den 14 juni 1645, och avgjorde därmed striden, vilket ledde till att Karl tvingades ta sin tillflykt till den skotska hären som var i Newmark i England i maj 1646.

Han försökte konspirera med presbyterianerna, dock utan framgång, och han utlämnades vid deras hemfärd (jan. 1647) till parlamentets ombud. I juni samma år bortfördes han av kornett Joyce för att stärka independénterna i hären under deras konflikt med parlamentet. Förgäves försökte han genom löften om personliga fördelar vinna härens ledare för sin sak, och genom hemliga förhandlingar med skottarna framkallade han det "andra inbördeskriget" (maj-aug. 1648).

Härens ledare beslutade till slut att ställa kungen inför en domstol anklagad för inbördeskrigets olyckor. Karl försvarade sig med kraft och värdighet, vilket inte hjälpte utan han blev dömd som en tyrann, mördare och landsförrädare, till döden den 27 januari 1649. Han avrättades genom halshuggning tre dagar senare, den 30 januari, 48 år gammal. På schavotten innan han halshöggs höll han detta tal: - "Jag dör som en kristen enligt den anglikanska kyrkans bekännelse såsom min fader lämnade den åt mig. Jag skulle inte ha behövt komma hit och därför säger jag er - och ber Gud att det inte läggs er till last - att jag är folkets martyr".